Fiskterapi för amatörer

Stora barnet har haft en återkommande mardröm som jag här om dagen bad henom beskriva närmare. Hen berättade att drömmen handlat om en orange fisk med röda vårtor på kroppen. Den hade ett stort gap med trubbiga tänder, fyra uppe i munnen och två nere. Det läskigaste var de stora röda ögonen som fisken hade. Under tiden hen berättade ritade jag min visuella tolkning av mardrömsfisken. “Nej, det liknar inte alls!” protesterade barnet under tiden jag ritade och gjorde en egen variant för att korrigera mina “fel”. Mellanbarnet hakade också på och satte igång en massproduktion av vårtiga, rödögda monster i alla regnbågens färger. Hade ingen plan för vart jag ville komma med detta projekt, men intressant och spännande var det. Kanske får det bli en framtida “mardrömsserie”. Förhoppningsvis upplever inte stora barnet drömmen som lika skrämmande nästa gång, om det blir en sådan. Eller så triggar det igång ännu värre mardrömmar (bäst att passa på att ha dåligt samvete redan nu *ironi*)

Jag har alltid varit fascinerad av drömmar och mardrömmar i synnerhet. Jag tror inte att alla drömmar har en superdjup mening och att vi ska tolka sönder det vi ser när vi sover. Men har man en återkommande dröm som följer ungefär samma mönster, tror jag att det kan vara läge att lyssna inåt lite. 

För ca fyra år sedan insjuknade jag i en ganska allvarlig depression och var sjukskriven ett år. Under den tiden hade jag en återkommande mardröm om ett hus som ständigt “förökade” sig. Bakom varje hörn ett nytt rum, långa korridorer som aldrig tog slut, enorma ödsliga salar med stora fönster, men ingen dörr ut. Ofta var huset bekant och innehöll element från det verkliga livet. Drömmen slutade alltid med att jag via en hiss hamnade i källaren som var mörk och obehaglig. I taket dinglade alltid pälsar från rävar och minkar som började leva och röra på sig när jag kom närmare. Hissen funkade inte när jag i panik försökte fly därifrån och till slut kramades jag ihjäl av nån slags vålnad. Jettemysit. 

Ju bättre jag började må, desto mer sällan drömde jag den här mardrömmen. Än idag händer det att jag drömmer den ibland och då ofta i samband med att jag är i obalans eller har varit stressad en längre tid. Så jag använder ofta drömmen som en slags psyk-mätare och försöker stressa ner om den återkommer flera gånger under en kort tid. 

Har du någon återkommande mardröm som du använder som mental barometer? Eller ett mardrömsmonster du vill beskriva som jag sedan kan teckna? Kommentera gärna eller skicka mail till helmagiskt@gmail.com! 

najti najt!

Spädbarnsparadoxen

Igår funderade jag mycket på paradoxer i livet. Hur positiva, spännande saker kan få en att må dåligt fast en tycker att det borde vara tvärtom. När t.o.m trevliga samtal med vänner, filmkvällar och bra böcker tar mera än de ger. Att en kan bli så trött i hjärnan att man tvingas skala bort roliga saker och endast fokusera på de basala behoven: Äta, vila, röra på sig lite, sova. 

En annan paradox är denna bitterljuva spädbarnstid jag befinner mig i just nu. Har verkligen svårt att gilla läget emellanåt. Jag vet att småbarnstiden är kort och att man ska passa på att njuta, för snart är det försent blahablaha, MEN jag njöt faktiskt inte de två första gångerna heller. Spädbarn gör mig nervös. Man kan inte prata och resonera med dem. Man hinner sällan tänka en tanke till slut, eller göra klart saker utan att bli avbruten (Tog ca 4 timmar att skriva detta inlägg). Man kan aldrig vara säker på när och hur mycket man får sova. Allt detta ska vara självklarheter för en småbarnsförälder, men jag har aldrig lyckats hantera det särskilt väl. Inte ens på tredje försöket. Är smått imponerad över hur väl jag lyckats förtränga/glömma den här dimman. 

Värst av allt är bristen på vuxenkontakt. Att mer eller mindre uppleva mig som en fånge i mitt eget hem och försöka övertyga mig själv att jag gillar att baka och städa. haha. (Dock gillar jag hembakat och ett städat hem, hur gör man då?) Jag trivs helt enkelt inte utanför ett socialt sammanhang, men är för trött och bekväm och till viss del för begränsad för att ingå i ett just nu. 

Det här låter ju väldigt bittert nu, fast det inte alls var min mening. Jag menar att något som “ska” upplevas som positivt och spännande och härligt och livets mening, att få barn, faktiskt också samtidigt kan upplevas som väldigt tungt och deprimerande. Att berikas med ett till barn, vare sig det är första eller femte, är en stor omställning. Vissa har lättare att anpassa sig, andra svårare. Spädbarnstiden är och kommer alltid vara krävande, även för de som gillar riktigt små bebisar. Det ena utesluter liksom inte det andra. Tack och lov kärade jag ner mig rätt snabbt i den här nya krabaten. De dagar jag har svårt att tycka om henom får jag helt enkelt fake it ’til I make it och fantisera om vilka härliga diskussioner vi ska ha sen då hen är sex år (som för övrigt är den bästa åldern, hittills.)

Nu ska jag koka kaffe, hetsäta något sött och lyssna på största barnets läseläxa. Bokstaven Ä denna vecka. Äxcellent!

Bajbaj!

Morsan går på bio

Igår gled jag ur pyjamasbyxorna och i ett par jeans för att gå och se Morran och Tobias, ett skänk från ovan, på bio med Johan Rheborg och Robert Gustafsson i huvudrollerna. Filmen handlar om Monika “Morran” (Rheborg) och hennes vuxna son Tobias “Bubben” (Gustafsson), som tillsammans befinner sig i samhällets bottenskikt. Efter att deras hus brunnit ner på grund av Tobias misslyckade försök att pimpa en av sina otaliga skrotbilar med en luftballongs-brännare, får de på nåder av kommunen hyra ett annat hus. Medan Morran kedjeröker och packar upp i köket enligt bästa förmåga, bänkar sig Tobias framför datorn och fortsätter med sin absurda näthandel. Småningom märker Tobias att det är något bekant över huset. Är det verkligen kommunens, eller döljer Morran något? Vems är egentligen alla grejer i källaren?

Om man är bekant med Morran och Tobias från Svt:s serie från 2014 är filmen som ett ljuvligt never ending avsnitt. Är man inte, bli det fort som faen på http://www.svt.se/morran-och-tobias/ Man behöver dock inte ha sett serien för att hänga med i filmen. Likt serien har inte heller filmen en tydlig handling, vilket den även fått kritik för. Är man inte bekant med serien från tidigare kanske det kan uppfattas som störande, vad vet jag.



(Bild från google)

Anledningen till att jag går igång så på denna film (och serie) är på grund av skådespelarnas tragikomiska gestaltning av dessa white trash karaktärer. Gustafsson är ju alltid Gustafsson, han kan liksom inte vara annat än rolig (fast jag haft lite lejdon på honom de senaste åren). Att Rheborg i egenskap av man innehar den kvinnliga rollen gör det hela väldigt skruvat. Om en kvinna haft rollen som Morran skulle det kanske bli för verkligt. Fastän humorn är i fokus erfar man emellanåt ett stänk av allvar: Alkoholmissbruk, ingripande från socialen, psykisk sjukdom, ekonomiska problem osv. Något som är närvarande i många familjer och som inte är det minsta roligt när det är på riktigt. Nu är det tack o lov inte på riktigt och jag gillar humor där skrattet emellanåt fastnar i halsen och man lite av obehag, måste skruva på sig. 

Så, mer tänker jag inte berätta, gå och se den om det lustar. Skrattade så att jag grät minst 5 gånger och drog på mig en mild mjölkstockning i höger bröst p.g.a draget i biosalongen, men det var det värt.

Häppi frajdej!

Bakfyllan

Idag ångrar jag igår. Överanalys-motorn går het här hej. Vill lägga ner den här bloggen innan den ens startat. Varför skulle någon vara intresserad av mina tankar? Vad nytt har jag att bidra med i den finlandssvenska bloggosfären? Vem tror jag att jag är blaha blaha. Helt perus tankar med andra ord. 

Istället för att som i det tidigare inlägget rabbla upp allt denna blogg inte kommer handla om, kan vi ju idag sniffa lite på vad den kommer handla om. 

ingen jävla aning. tänkte jag först skriva. men ändrade mig.

I denna blogg kommer jag att vädra mina tankar relativt spontant. Skriva lite om nåt kul/hemskt jag scrollat förbi i facebookflödet. Kanske har jag läst nån trevlig bok. Sett en film. Tänkte också försöka kombinera skrivandet med nån teckning (studerar bildkonst) eller annat visuellt. 

Är för tillfället isolerad i hemmet med ett spädbarn. Klockan 12 kommer två till hem. Inte spädbarn dock. skolbarn. Så att jag har ganska fullt upp med att jonglera omkring i småbarnskarusellen här om dagarna. Tänkte att bloggen kan få vara mitt lilla andningshål där jag trampar vatten och kippar efter lite vuxenluft. 

Vad mer? Jo! Psykisk ohälsa/hälsa kommer att bli oundvikligt här, såri men, så är det. Kanske upplever någon att det börjar vara uttjatat, men så länge fler människor dör i självmord än i trafikolyckor årligen behöver vi prata om det. 

Namnet då? Helmagiskt. Är ett anagram för skamlighet som tangerar psykiskt ohälsa/hälsa väldigt mycket. Jag anser att vi styrs allt för mycket av obefogade skam och skuldkänslor. De ingår även som symptom vid t.ex depression. Skam är den fula tröskeln mellan dig och mentalvårdsbyrån. 

Och om jag mitt i allt publicerar en bild på sockor jag har stickat, ring akuten. Då är jag riktigt riktigt sjuk. Eller så har jag bara ändrat mig.

Hejppa hej!

Hej, nu förlorar jag oskulden

I denna blogg kommer du inte att hitta matrecept, inredningstips, välkomponerade bilder, guldkanter i vardagen, dagens outfit, gårdagens outfit, silverkanter i vardagen, handarbetsintresse, ytrenovering, hudvårdsprodukter, grundrenovering, träningsinspiration, möbeltapetsering, potträning, loppisfynd, pälsvård, sprudlande optimism, visdom, ekonomisk rådgivning, andlig vägledning, fakta som klarar källkritik, husmorstips, barnuppfostran, fredagsmys, politisk kunskap, förlossningsberättelser, Sanningen, konsekvens, baskunskaper i arabiska, flytande finska, trädgårdsskötsel, bullabak, kostrådgivning, välformulerade meningar eller bilder på barnens eksem.

Men allt annat. typ.

Välkommen!