Spädbarnsparadoxen

Igår funderade jag mycket på paradoxer i livet. Hur positiva, spännande saker kan få en att må dåligt fast en tycker att det borde vara tvärtom. När t.o.m trevliga samtal med vänner, filmkvällar och bra böcker tar mera än de ger. Att en kan bli så trött i hjärnan att man tvingas skala bort roliga saker och endast fokusera på de basala behoven: Äta, vila, röra på sig lite, sova. 

En annan paradox är denna bitterljuva spädbarnstid jag befinner mig i just nu. Har verkligen svårt att gilla läget emellanåt. Jag vet att småbarnstiden är kort och att man ska passa på att njuta, för snart är det försent blahablaha, MEN jag njöt faktiskt inte de två första gångerna heller. Spädbarn gör mig nervös. Man kan inte prata och resonera med dem. Man hinner sällan tänka en tanke till slut, eller göra klart saker utan att bli avbruten (Tog ca 4 timmar att skriva detta inlägg). Man kan aldrig vara säker på när och hur mycket man får sova. Allt detta ska vara självklarheter för en småbarnsförälder, men jag har aldrig lyckats hantera det särskilt väl. Inte ens på tredje försöket. Är smått imponerad över hur väl jag lyckats förtränga/glömma den här dimman. 

Värst av allt är bristen på vuxenkontakt. Att mer eller mindre uppleva mig som en fånge i mitt eget hem och försöka övertyga mig själv att jag gillar att baka och städa. haha. (Dock gillar jag hembakat och ett städat hem, hur gör man då?) Jag trivs helt enkelt inte utanför ett socialt sammanhang, men är för trött och bekväm och till viss del för begränsad för att ingå i ett just nu. 

Det här låter ju väldigt bittert nu, fast det inte alls var min mening. Jag menar att något som “ska” upplevas som positivt och spännande och härligt och livets mening, att få barn, faktiskt också samtidigt kan upplevas som väldigt tungt och deprimerande. Att berikas med ett till barn, vare sig det är första eller femte, är en stor omställning. Vissa har lättare att anpassa sig, andra svårare. Spädbarnstiden är och kommer alltid vara krävande, även för de som gillar riktigt små bebisar. Det ena utesluter liksom inte det andra. Tack och lov kärade jag ner mig rätt snabbt i den här nya krabaten. De dagar jag har svårt att tycka om henom får jag helt enkelt fake it ’til I make it och fantisera om vilka härliga diskussioner vi ska ha sen då hen är sex år (som för övrigt är den bästa åldern, hittills.)

Nu ska jag koka kaffe, hetsäta något sött och lyssna på största barnets läseläxa. Bokstaven Ä denna vecka. Äxcellent!

Bajbaj!