Det har varit mycket skriverier om psykisk ohälsa i bloggvärlden de senaste dagarna och eftersom ämnet intresserar mig och dessutom är högst aktuellt för mig personligen för tillfället, tänkte även jag, om än lite sent, vädra mina tankar.
Det finns många olika saker man kan mena med psykisk ohälsa men jag tänkte specifikt rikta in mig på ångest eftersom jag har en del personliga erfarenheter.
Ångest som ett begrepp, kan användas för att beskriva många olika sorters känslor och tankar. Ångestbegreppet kan innefatta känslor av oro, nervositet, rädsla, ängslan. Fysiska symtom kan vara spänningar i kroppen, orolig mage, svindel, illamående, tryck över bröstkorgen, frossa, darrningar, snabbare puls och säkert mycket mera som jag inte kommer på just nu.
När vissa upplever att psykisk ohälsa på något sätt skulle vara "trendigt" beror kanske på att själva ordet ångest används även när man egentligen menar orolig eller nervös. Så debatten borde egentligen handla om att vi alla kunde öva på att använda ett mer nyanserat språk när vi beskriver våra känslor. Istället för att säga att man har ångest inför ett föredrag kan vi säga att vi är nervösa eller oroliga. Nu är ju inte alla språkbegåvade Einsteins och sällan är man när man ska beskriva känslor. Att använda ordet ångest är inte fel, symtomen och tankarna är ju fortfarande desamma.
Skillnaden mellan att ha s.k "frisk" ångest och "sjuk" ångest, handlar egentligen bara om styrkan och längden på ångesttillståndet i förhållande till situation.
Att ha mycket ångest och inte kunna sova kvällen inför t.ex ett matteprov är helt sunt. Att ha mycket ångest och inte kunna sova för att du ska handla mjölk nästa dag, (något som du normalt gör utan problem) är inte lika sunt.
När matteprovet är över pustar du ut och det känns som om en sten faller från ditt hjärta och du återgår till ett mera balanserat jag. Du är kanske trött och medtagen efter den psykiska påfrestningen men återhämtar dig efter en dag eller två. En person med nån form av ångestproblematik känner ingen lättnad efter matteprovet, hen kanske inte ens klarar av att gå dit. Eller så ältar hen provet i flera timmar eller dagar efteråt och får aldrig varva ner och pusta ut.
Så, alla har ångest någon gång. Vissa mycket, andra mindre. Vissa ofta, andra sällan.
Man kan omöjligt avgöra hur mycket ångest en person har och hur mycket det påverkar eller begränsar dennes vardag på basis av utseende eller beteende.
En annan viktig faktor som påverkar ångest är stress. När vi stressar mycket får vi mera ångest. När vi har mycket ångest blir vi känsliga för stress. Kanske upplever vissa att var och varannan slänger med ordet ångest när de egentligen menar att de är stressade. Eller så är det så enkelt att var och varannan faktiskt går omkring med mycket ångest på grund av att de är stressade. För klimatet idag är en enda stor stressklump med nedskärningar, arbetslöshet, ständig uppkoppling, för lite sömn, osv.
OAVSETT så blir inte i alla fall min ångest mindre för att jag tänker på hur bra jag har det och hur tacksam jag ska vara för att jag inte är i Syrien just nu, TVÄRTOM.
Jag skulle bli väldigt förvånad om det finns någon med psykiska problem som sökt hjälp FÖR TIDIGT. I många fall hinner det gå så långt att man inte kan eller ens orkar söka hjälp själv. I Finland tar i genomsnitt 17 personer i veckan sitt liv. Det sista vi behöver mera av är uppmaningar om "positivt tänkande" och att vi inte kämpar tillräckligt. Vad vi behöver mera av är lyhördhet, förebilder i form av offentliga personer som öppet berättar om sin psykiska ohälsa och prata prata prata! Ofta kan en skämtsam kommentar om psykisk ohälsa faktiskt vara ett tecken på att personen mår dåligt men inte vet hur hen ska prata om det. Fråga mera! Våga vara obekväm och "frågvis".
Nu känner jag att min godnatt-medicin kickar in, får så lov att avrunda här.
zzzZZZZzzzzz
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar