När Aleppo krockar med Pleppo

Igår kraschade min lilla bubbla med den stora. I Facebookflödet rann förfärliga scener från ännu ett av de oräkneliga bombdåden i Aleppo förbi. Blodiga. gråa av betongdamm. människor i ett hav av kaos. Barn som inte längre gråter. en pojke med sin döde bror i famnen. bara en månad gammal. en mamma som mist alla sina barn. förtvivlad gråt. det river tag. 

Att känna ångest när såna här bilder flimrar förbi är helt mänskligt. Att inte känna något alls är också helt mänskligt. Den snabba medierapporteringen gör att världen krymper. Kontrasterna mellan vår lilla, trygga värld och den stora, krigshärjade blir för stor. Omöjlig att greppa. Jag kan göra ingenting för dem just här, just nu. jag är maktlös och därför väljer jag ibland att blunda. 

Och jag vet, det finns saker jag kan göra. bara jag andas och fokuserar lite. Donera pengar. ställa upp som volontär på någon flyktingförläggning. Be en bön. Men inget av det hjälper konkret just de människor jag för tillfället har på näthinnan. inget.

----------------------------------

Googlar recept på kladdkakka

läser en modemedvetslös blogg

betalar teflonräkning

gillar en statusuppenbardatering

när 

fem små avrättade barn knackar på rutan

Det blöder

Det svider och sliter, tills

Likgiltighetens hinna lägger sig

och likt antiseptisk giraffsaliv

bedövar mig

Imorgon knackar tio små på,

avrättade med avtrubbade

nackskott jag inte längre ser

Ingen blöder längre

Alla kalla, koagulerade

--------------------------------------

Den här dikten skrev jag 2012, ca ett år efter krigsutbrottet i Syrien. Att den är lika aktuell idag är en stor sorg. 

Dags att andas och fokusera lite då.

kan jag?