Känns som att vi inte gör någonting och ändå för mycket. dagarna flimrar förbi som en film jag bara halvhjärtat medverkar i. Försöker köra på ändå och ignorerar den skavande känslan i bakhjärnan.
funkar det? nå, just och just. kanske. jag vet inte. är så jäkla trött på att analysera mig själv. jag vill bara få må som "vanligt folk" och fokusera på någon annat än mig själv för en gångs skull.
Snubblade över en träffande artikel av Britta Hermansson i senaste Kyrkpressen. Rubriken Hitta sig själv för att slippa sig själv, känns så mitt i prick just nu. Hermansson skriver att för att kunna hjälpa och finnas till för någon annan måste man först veta vad man själv behöver och önskar. "Vägsträckan som leder till att slippa mig själv måste utgå från att jag kan härbärgera mitt eget liv, bo hos mig själv och känna att det är ok. Kanske inte perfekt, det blir sällan så, men gott nog. Hitta sig själv är en väg att vandra"
Så för att få må som "vanligt folk" och fokusera på någon annan än mig själv, behöver jag väl inte nödvändigtvis analysera mig ytterligare, men nog ge mig lite mera tid än jag tänkt för att komma igen. Kanske vägen var längre än jag först trodde. kanske jag för tillfället får vara den som tar emot, snarare än den som ger. Jag vill inte. men det kan nog vara nödvändigt.
Tid för mera "rållor" har jag tagit mig i alla fall. Spädbarnsmor på psykofarmaka 2.3 och 2.4
Skulle behöva en bättre kamera och kunskap/intresse i fotografering, för att kunna återge konstverken så verklighetstroget som möjligt. Tills vidare får e döga.
tjotjim
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar