måndag 9 januari 2017

ett liv, beige och blomkålsgratäng

Barnen är tillbaka i skolan. Bebis sussar i vagnen. Hunden är rastad. Ute är jämngrått och blåsigt. Mina armhålor är smått svettiga. Jag har åtminstone tio timmar sömn bakom mig. 

(Har fått en ny återkommande mardröm där jag äger ett hus med egen simhall som dock inte blivit rengjord på kanske ett decennium. alger och brun lort ingrott i svagt beigefärgat kakel. jag har bjudit in till poolparty och familj släkt och vänner kommer om typ en timme. Jag har en liten räfflig tvättsvamp i min hand och gnuggar. smutsen sitter som berget.) 

Imorgon ska jag klippa mig. mjölken stiger i brösten fast jag bara ammar nattetid. jag känner att jag ofta är lite för mycket. 

Dagarna blir ljusare nu. jag ser det inte men tror på det i alla fall. lite som gud och katastroftankar. till lunch blir det kikärtsbiffar och blomkålsgratäng. på natten oroar jag mig ofta att det ska börja brinna.

Det spritter i benen. som att jag har ormar i dem. jag tänker på att spädbarn följde samma utvecklingsmönster för 600 år sedan. låg där och sprätte i dragiga hus. jollrade med fingrarna i mun.


jag längtar lite till sommaren. till egenodlad tomat, gurka, potatis, morot, chili. ärtor, bönor, spenat, rucolasallad. kanske en katt.

Hundmaten är slut. hunden stirrar på mig. hon vet inte att jag vet. fast jag berättat för henne att jag vet. och visat den tomma burken.

jag tänker att det ryms så lite i ett liv. och efteråt kan det ändå vara mycket. när man samlar händelser på hög. trycker in dem i staplar och diagram. vissa antecknar utomhustemperaturen dagligen. andra vet inte hur gamla barnen är.

Beige är inte en färg för mig. om helvetet finns så är det beige. mycket är.

det blir ljusare varje dag nu. 



Dagens spädbarn:



Ja, faktiskt.



Faderittan!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar