Jag har alltid varit ett fan av gamla människor. Speciellt mommon. Både min egen och andras mommosar. De berättar de bästa historierna, steker de godaste plättarna och har en aura av sunt förnuft, stickasocksvärme och mindfulness deluxe omkring sig.
Förr var mommo alltid hemma. Om man hade en akut kris eller bara lite lågt blodsocker var det bara att gå dit. hon fanns där. med nybakade bullar i högsta hugg. Idag är mommo på fortbildningskurs i Härmä. typ. Hon går på bodycombat och tågluffar i Asien.
De mommon vi känner är mera sällsynta idag. Vi får gå en generation längre bak för att hitta dem. De är så kloka och viktiga och det är synd att inte alla får ha en i sitt liv.
För när man googlat sig galen och sökt namnet på den där jävla puffamojängen, säger mommon oberört: ja, du menar en blåsbälg?
Förstås, en blås fucking bälg!
Google-0, Mommon-1
Alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar