torsdag 9 februari 2017

Long distance relationship

Jag ber sällan. Jag är inte engagerad i någon hjälporganisation. Jag har inget fadderbarn i Rumänien. Jag går aldrig i kyrkan, inte ens på jul. Jag läser inte aftonbön för mina barn, eller sjunger psalmer. Jag är inte emot abort. Jag har aldrig varit aktiv inom församlingen. Jag svär som en borstbindare. Jag hade sex innan äktenskap. Jag skriver gud med liten bokstav. Jag är inte homofob. Jag tror inte att gud skapade världen på sju dagar. Jag bär inget guldkors runt halsen. 

För tio år sedan trodde jag att dessa kriterier måste uppfyllas för att ha lov att kalla mig kristen. Jag trodde att vissa egenskaper hos mig och saker jag gjort var ett hinder för att kunna ha en relation med gud.

För i Österbotten är mycket svart eller vitt. För eller emot. Ja eller Nej. Kristen eller ateist. Det finns inget utrymme för mitt emellan. 
Anledningen till att jag upplevt det så, skyller jag helt och hållet på konfirmationslägret som 15-åring. 
För hur mycket präster och andra lärda inom församlingen undervisade oss om nåden, kärleken och förlåtelsen, som ju sist och slutligen är det som betyder något, var det de unga, nyfrälsta, ivriga ledarna som påverkade mig mest. De ville säkert väl, men det är ofta då det blir som mest fel. Deras iver upplevdes mest som skrämmande. Synd, otillräcklighet och skam var känslor de lämnade hos mig. Blandat med avundsjuka. Varför fick inte jag något överväldigande tecken från gud? Varför svarade han inte på mina böner? Stora känslor och frågor piskades upp, men det fanns ingen vuxen jag ville eller kunde anförtro mig åt. 

 En tid efter rippilägret beslöt jag att go all in med Nietzsches “gud är död”. Jag gjorde narr av alla församlingsaktiva dårar som envisades med att lura sig själva. Avundades deras glädje och samhörighet. Samtidigt var jag väldigt intresserad av att diskutera tro, filosofi och vetenskap och längst inne hade jag nog en liten längtan om att få ett tecken från gud. Med jämna mellanrum var det någon kristen som frågade om de fick be för mig. Jag kände mig förnedrad och smutsig. Tydligen är jag så syndig att det bara strålar om mig!

Efter många om och men, vill jag idag kalla mig kristen. Jag tror på gud. Jag tror att Jesus har dött för våra synder. Det kanske inte är så, men jag väljer att tro att det är så. 
Jag blev aldrig omvänd på det där stora sättet. Eller jag kanske kunde få det att låta så om jag ville, men det tänker jag inte göra. Bara för att känslorna är stora och omvälvande är de inte mera eller mindre sanna.  Min relation till gud har mest varit långsam, smygande. knappt synbar. 

Jag skäms ännu idag när jag kallar mig kristen. För att jag inte ännu heller känner mig “värdig”. För att jag är rädd att vännerna ska tro att jag är en sån kristen som mitt i allt ska börja predika och omvända dem till höger och vänster. Vill man verkligen omvända någon behöver man lyssna mera och prata mindre. Något jag inte är vidare bra på.

Jag tvivlar och tvekar ofta. Blir fortfarande arg när jag läser texter med konservativt innehåll i Kyrkpressen. Förstår väldigt lite när jag läser bibeln. Har många obesvarade frågor och ambivalenta tankar. Känner sällan guds omvälvande närvaro. De flesta dagarna känns vår relation mest som ett långdistansförhållande. 
Men det får så lov att räcka, tänker jag. Min tro är tillräcklig. 

Amen.

Dagens frireligiösa bekännelse, varsågod, tack så mycket.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar