Jag vill ju att vårsolen ska göra mig kvittrande glad och energisk, men istället upplever jag en dov gråtfärdighet på eftermiddagarna när solen sköljer över mig som mest genom flottiga fönster. Har inte riktigt lust med något, men är ändå smått rastlös. Vill inte vara här, men där är inte heller bra.
Ingenting känns riktigt. eller bra. Ändå är det väldigt lite som är dåligt för tillfället. mycket är riktigt bra. Så jag känner mest att jag är otacksam. en som inte förstår att uppskatta och sätta värde på en vardag som rent objektivt är väldigt rik.
Jag är bra på att må riktigt bra. Jag är också bra på att må riktigt dåligt, kräla på botten. Men det här limbot, tomrummet där man maktlöst väntar på om det ska tippa över åt det ena hållet eller det andra, det suger jag verkligen på.
Är man på topp är avgrunden osynlig. är man nere i hålet finns bara en väg, upp.
Förhoppningsvis uppenbarar sig en hiss inom en snar framtid. eller ett knippe färglada heliumballonger. Under tiden jag väntar kan jag göra mitt bästa för att inte grabba tag i spaden.
t.ex hålla andan, svälja luft och sedan fjärta ut den där stickan som skaver på ett ställe där varken sol eller fönster existerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar