torsdag 7 december 2017

Varning: Denna text kommer av sluta uppkrupen i mitt anus.

De senaste veckorna har mycket av min vakna tid gått åt till att följa med #metoo och #dammenbrister. Vittnesmål, mediabevakning, kommentarer osv. Gamla traumor har triggats igång. Jag har haft svårt att fokusera på något utöver mig själv. Ens tänka, prata, andas. 

Tills för tre dagar sedan:

Jag har fått mitt livs första riktigt besvärliga hemorrojd.


Den har fått mig att flytta fokus från mitt eget inre till.. ja, ett snäppet ännu djupare inre.

Herregud vad jag hellre föder trillingar vaginalt, går till tandläkaren frivilligt, amputerar en tå utan bedövning.

Det svider och skaver och värker och kliar så in i helvete.

Ungefär som när man läser vissa kommentarer på Yles hemsidor angående den bristande dammen.

"Inte alla män", 
"Kvinnor måste lära sig säga ifrån", 
"Ska man inte få flörta med en kvinna nu mera!?", 
"Jag har aldrig sett nåt, de flesta överdriver nog sina berättelser", 
"Män har av naturen en starkare sexdrift, det kan inte hjälpas", 
"Kvinnor tafsar också!" 
är envisa, skavande hemorrojder i mina och många andras ögon. Kan någon smart vetenskapsman (kvinna!) uppfinna någon slags salva eller något stolpiller som kan bota oförmågan att vilja/kunna förstå som finns hos dessa människor? 


Dammen brast, så ock mitt rövhål,
Amen.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar