onsdag 2 januari 2019

Lycka är ett bord som inte finns

Hallå!

Nytt år med nya möjligheter blabla.



Jullovet var en plåga. Jag tror jag lider av en stark julallergi, dock ej diagnosticerad av läkare.  Men ja, ingenting har lustat. Jag har hatat alla. Har haft svårt att uppföra mig. Ja har vori som ett lilli båån, helt enkelt. 
Dessutom fördrev den yngsta lilla avkomman jullovet med att vara flunnssifierad till tiotusen. Snor, hosta, feber, ingen sömn, ingen humor alls. Otroligt störande. Nu mår han bättre, men mitt dåliga humör står ändå stadigt vid min sida. Eller i mig. På tvären.



Litet bildregn från den gångna hösten:




I september läste jag Långamhetens lov av Owe Wikström. Effekten av boken höll i ett bra tag, två månader minst. Borde definitivt läsa om den nu för lite refill av långsamhetsdepåerna. 





I oktober besökte vi Mordor, ursäkta Närpes. Saurons öga var påtaglig. Vi tyckte vi skymtade en svettig Frodo i ett av de otaliga växthusen.




















I samband med bokmässan i Helsingfors besökte jag bl.a Alicja Kwades utställning Trans-For-Men på Emma museet i Esbo. Få saker gör mig så glad som ett bord som inte riktigt finns! 




Här var jag i startgroparna på "Min bästa mesta största teckning någonsin". Slutresultatet finns på min instagram @emmaahlgrenart.




Färgstudie i cyklar en grådaskig novembereftermiddag.





Den yngsta avkomman som undervisar mig i att det är viktigt att ibland ta sig tid för totalt omotiverade saker. Som att omsorgsfullt placera liten stol i ett hörn av köket var man sedan sitter med solglasögon på och i tystnad begrundar saker. Emellanåt kan man nonchalant slicka upp lite snor som eventuellt rinner ur näsan. En påse med tomflaskor hängandes på ett dörrhandtag i bakgrunden förgyller idyllen till det yttersta om man vill föreviga stunden med ett fotografi. 



Ska försöka att uppdatera här lite mer sällan än tidigare, tills bloggen sakta självdör och löses upp i cyberrymden. Jag är på god väg känner jag.

Häppy joy joy!