Den vakraste lilla varelsen jag nogonsin sett

Tjera dagbok,

Jag har inte skrivit på jetelänge, jag har inte årkat. 
Jag har fåt en ny hund, hon heter Sansa och hon är best!!!

Hon är den vakraste lilla varelse jag nogonsin sett. Det ända av våra "barn" som varit planerat. Ibland oroar jag mej för om min tjärlek till hene är riktig nårmal, jag är liksom beroende av hennes närvaro, henes mjuka pels, hennes blik i min. 





Hon älskar att eta sniglar, maskar och sitt eget bajs. Mums!




Nu är hon snart ett år!!! Igår där ute ståpla jag på mej själv å råka ja stiga på henes tass och hon fick jete ont och pipa myki!! Trod nästan hon sku bryta bene o att vi måst fara til veterinären, men idag mår hon betre!!

Jag älskar min hund så myki!!
Jag har int fått cåråna-virus ännu men lite fel i hovo har jag fått då jag måste vara hemma och sjöta mina barn och hjelpa dem med lexor och sånt. 

Nu ska ja fara å kok kaffi!

HEjtå!

Tomrum, fyllning och hurra för mig

Fick plötsligt lust att uppdatera här. 

Vad ska jag säga? Vad har jag gjort? Vad har hänt i mitt liv sedan 2:a januari?

Så myki så myki SÅ MYKI!!!

- 07.01.2019 tappade jag tillit och hopp till typ allt. Drygt två veckor senare minskade även min livslust drastiskt.

Blev sjukskriven och låg till sängs med min artrosdrabbade hund. Tittade på världens hittills osmakligaste realityserie på Netflix: Yummy mummies. 

Återhämtade mig väl? Sakta. Fick besked om att min ANDRA BOK KOMMER UT I OKTOBER HURRA FÖR MIG HURRA FÖR MIG!!! (tränar på att int vara så jävla ödmjuk hela tiden)

-Återvände till skolan och dess tryckta stämning i början på mars. Minns inte riktigt vad jag pysslade med, kanske grävde jag i soptunnor på Pedersöre kyrkas gravgård, åt antidepressiva läkemedel och drack mycket öl? Jag tror det var så.

-15.03.2019 såg min fortfarande artrosdrabbade hund på mig med en blick som sa: Nu fan får du skärpa dig och inse fakta, du måst släpp iväg mig nu. Värsta dagen hittills i mitt liv. Kommer aldrig att glömma ögonblicket när livet rinner ur henne på det kalla rostfria bordet hos veterinären. Att åka hem utan hund, se hennes tassavtryck i snön, hennes favorit gosedjurslamm, mat och vattenskål skrika mig i ögonen. Frånvaron av hennes ljud och rörelser, hela hennes fysiska väsen, hur hon alltid lyckades vara i vägen och tog upp den bästa platsen i soffan. Fy. Satan. Saknar henne med varendaste cell. Det bränner i näsan och hjärtat varje gång jag tänker på henne.

- April och maj månad har väl mest gått åt att maniskt försöka fylla tomrummet. Står på kölista hos tre olika uppfödare för att förhoppningsvis få en ny hund. 

Förstås har jag fastnat för en jätte ovanlig ras som är extra svår att få tag på, varför göra det enkelt för sig, liksom? Jag säger bara: NORSK LUNDEHUND!!! Men blir det inte ja från någon uppfödare nu snart är jag tvungen att byta ras (Jack russell?) för varje dag utan hund är en olidlig plåga.

Det bästa med detta år hittills? Att entreprenörskapskursen slutar på måndag!!!!!!!!! 

Trevlig sommar, höst, vinter, vår.

By the way?: Va fan tänkt Daenerys med riktigt?!? 

Heippa!

Lycka är ett bord som inte finns

Hallå!

Nytt år med nya möjligheter blabla.



Jullovet var en plåga. Jag tror jag lider av en stark julallergi, dock ej diagnosticerad av läkare.  Men ja, ingenting har lustat. Jag har hatat alla. Har haft svårt att uppföra mig. Ja har vori som ett lilli båån, helt enkelt. 
Dessutom fördrev den yngsta lilla avkomman jullovet med att vara flunnssifierad till tiotusen. Snor, hosta, feber, ingen sömn, ingen humor alls. Otroligt störande. Nu mår han bättre, men mitt dåliga humör står ändå stadigt vid min sida. Eller i mig. På tvären.



Litet bildregn från den gångna hösten:




I september läste jag Långamhetens lov av Owe Wikström. Effekten av boken höll i ett bra tag, två månader minst. Borde definitivt läsa om den nu för lite refill av långsamhetsdepåerna. 





I oktober besökte vi Mordor, ursäkta Närpes. Saurons öga var påtaglig. Vi tyckte vi skymtade en svettig Frodo i ett av de otaliga växthusen.




















I samband med bokmässan i Helsingfors besökte jag bl.a Alicja Kwades utställning Trans-For-Men på Emma museet i Esbo. Få saker gör mig så glad som ett bord som inte riktigt finns! 




Här var jag i startgroparna på "Min bästa mesta största teckning någonsin". Slutresultatet finns på min instagram @emmaahlgrenart.




Färgstudie i cyklar en grådaskig novembereftermiddag.





Den yngsta avkomman som undervisar mig i att det är viktigt att ibland ta sig tid för totalt omotiverade saker. Som att omsorgsfullt placera liten stol i ett hörn av köket var man sedan sitter med solglasögon på och i tystnad begrundar saker. Emellanåt kan man nonchalant slicka upp lite snor som eventuellt rinner ur näsan. En påse med tomflaskor hängandes på ett dörrhandtag i bakgrunden förgyller idyllen till det yttersta om man vill föreviga stunden med ett fotografi. 



Ska försöka att uppdatera här lite mer sällan än tidigare, tills bloggen sakta självdör och löses upp i cyberrymden. Jag är på god väg känner jag.

Häppy joy joy!

Bild-limbot

Hej Svej!

Jag råkade glömma bort att jag hade en blogg. Hade kommit fram till att bloggosfären kanske inte riktigt är mitt forum, men så gick jag en sommarkurs i arts and entrepreneurship och har nu lärt mig att det är viktigt att vara synlig överallt och hela tiden för att kunna sälja min röv till vem som nu vill enligt deras önskemål på rövens storlek, trevlighet och energinivå. Så att, jag kanske ska anpassa mig och pressa in allt som går hit bara?

Kan ju bjuda på bilder som svävat i limbot, alltså icke instagrammade eller facebookade bilder. Om de inte finns där, finns de ens på riktigt? 
















Här är en bild på murket trä som jag fann ytterst intressant någon gång i juni.





Träffade på en högspänningsledning under en skogspromenad kring midsommar. Tog en bild för att den var så ful. Och för att den så brutalt påminde mig om mitt elberoende.















Sommarkvällsljuset. Vi har alla sett det förr och några får nog av det, men inte jag. (Nå kanske nån gång, när jag är på riktigt dåligt humör och inte ens vill bli glad.)






En av sommarens läsupplevelser. Nu befinner jag mig i en feministisk kris och vet inte om jag egentligen är radikalfeminist eller borde identifiera mig som det, eller om det är helt okej att bara vara jag, helt ism-fri.





Jag har eldat väldigt mycket bastu denna sommar och även sett ut efter det. Tyckte detta kolstreck påminde lite om Saurons pupill och blev för ett ögonblick lite paranoid. Är det här var ondskan kryper in? I min underarm?





I juli besökte jag en pub. He va no jätteskönt.




I augusti ställde jag ut ett konstverk på Humlefestivalen (tyvärr inte den vackra kreationen på bilden.) Hela familjen spenderade en helg i en stormig men alldeles underbar atmosfär. Deltog i skrotkonst-workshop bland annat. Min son gjorde en robot. Det slog mig just att det ju måste vara Oppfinnar Jockes medhjälpare!


















Här är en bild på en sveittoan kaar (size XS) som just vaknat efter meddasviilo. 


Nu ska jag äta franskisar och knackkorv och absolut ingen sallad. Nya rön säger att det är superhälsosamt!!


Päppel pirum!

TACKSAMHET ÄR PÅ MODET IGEN!

Sitter i en tom ateljé och summerar det gångna studieåret. Det har varit två otroligt bra terminer, om jag måste summera med ett ord är det TACKSAM!

Tacksam för att jag mått så bra, för att jag orkat fast jag ständigt är rädd för att krascha. Tacksam för att jag haft så mycket inspiration och ideér, för att jag vågat säga ja lite mera. Tacksam för själarna i ateljén och hur vi försiktigt vågat nosa på varandra lite mera. 

Jestas. Tänk att man kan må så här bra. Jag som mest brukar gnälla och deprimera mig här. Inte ens några katastroftankar i sikte heller. Nu måste det ju nog vara något riktigt galet på gång. Hej hej, kom på baa!


Lite pics:














Från vårens workshop, tema miljö och habitat.
















Bebisporträtten är uppe i 19 stycken nu. Känns långt kvar till 365 stycken..





Min interaktiva taktila skulptur på grupputställningen ÅTERförsVUNNEN vid Energiverket.







Årets höjdpunkt: Workshop med performancekonstnären Stefan Us. Jag vill gå det långsammaste jag kan för resten av mitt liv Amen.





Omöjligt att inte rita vaginor efter #metoo.






Det absolut bästa jag gjort i år. Här vill jag för evigt vara, ur proportion på billigt papper. 


En trevlig biprodukt från det gångna året är att jag dessutom blivit en mästare på fickparkering. Som äkta Jeppisbo ska jag prompt parkera så nära centrum som möjligt.



Är du en av mina 3-5 läsare och är ledsen för att jag uppdaterar typ aldrig kan du följa mig på instagram istället:
emmaahlgrenart.



Hejtå!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Bokdebut! Hundbajs! Osammanhängande meningar!

Nu är min bok ute. 
Det är märkligt hur omöjligt det är att skriva något vettigt om det. Jag har försökt i många dagar. 
Min hjärna innehåller inte många sammanhängande meningar just nu. 

Kanske är det svårt att säga något när man befinner sig mitt i en process. Analysförmågan är kraftigt nedsatt. 

Helt lätt för psyket är det ju inte. Jag känner mig nervig och lätt frånvarande mest hela tiden. Försöker påminna mig om att det inte är min själ som recenseras. Det är bara en bok. Pappersark med bokstavskombinationer. 

(Som formar ord som formar meningar som formulerades i min själs innersta kammare) Schh!

Annars då? 

-Har traditionsenligt plockat en prismapåse full med hundbajs från gräsmattan även denna vår. 

-Tvättat barnens vinterkläder.

-Fällt en tår eller två över Avicii. Stackars människa. Fantiserar om att hans död egentligen var iscensatt. Han har rymt från den stressiga musikindustrin, opererat om sitt fejs till oigenkännbarhet och kommer att spendera resten av sitt liv som kamelskötare. Hoppas.


Nu ska jag gå och luncha,

ti-ti-tu.

Lösa tankar i en varm hjärnbark

-Solen sliskar mig i ansiktet så mycket den bara orkar. Ljuset gör mig trött och lite vemodig. Mina känselspröt vrider upp kontrasten så jag får adrenalinpåslag och pulsökning vid ovidkommande plötsliga ljud och snabba rörelser. Jag känner mig som Pinkie pie i My little pony: Helt nervöverväldigad.

-Min poesibok gick i tryck idag. Kanske också en eventuell bidragande faktor till mitt lätt neurotiska beteende.
Om du vill kan du bekanta dig här.

-På tal om böcker: hittade dessa guldkorn på loppis för en tid sedan: 

Kan ensamhet vara erotisk? En depression vara sund?
Om titeln på ens bok är "Satsa på ett leende" kunde man som författare kanske bjuda till lite. Kanske.


-Nu ska jag köra fram och tillbaka genom staden för att hämta upp mina avkommor på respektive eftisar och dagis.
Sedan ska jag lägga mig på köksmattan och titta i taket en stund. Brukar bota överhettad hjärna ganska effektivt.


Treflig helg!

Leverans från ett ännu icke kollapsat livsområde

Tiden går fort när man har roligt och så vidare.
Solljuset återvänder sakta i år igen. 
I skolan ritar jag snoppar och bebisar och bygger skulpturer i trä. Jag känner mig rätt ofta tillfreds. Så ofta att katastroftänkaren inuti mig börjar undra om något är fel. Allt är väl. (väl?)

Jag håller på att lära mig att det är omöjligt att leverera på alla livsområden samtidigt. Har man en man, tre barn, en hund, studier och ett stort hus måste man låta något av dessa kollapsa. Relationer är viktiga. Även mina studier. Alltså växer det rätt ofta något grönt och illaluktande i handfatet och dammråttorna förökar sig i sann Lars Levi-anda. Ingen kommer på min dödsbädd att tacka mig för att jag ständigt upprätthöll ett skinande rent hem. Eventuellt svärmor då, men man kan inte pleasa alla.























Såhär ser det ut i min ateljé för tillfället. Eller rättare sagt såg ut för ca fyra veckor sedan när jag tog bilden och hade tänkt blogga första gången. Sedan drabbade vinterkräkfeberhostöroninflammationen familjen och jag fick fullt upp med att snytatorkatröstamedicinera och glömde således bort att blogga. Jag var den familjemedlem som kom lindrigast undan. Det känns lite som en lottovinst för mitt immunförsvars-ego.

På lördag ska jag och min andra hälft på fest. Utan barn. Det har nog aldrig hänt. Eller så är det väldigt väldigt väldigt länge sen. Det kan bli kul. Om inte är det också helt okej. Kul känns så överskattat nowadays. Lite trevligt räcker riktigt bra.

Nu har jag inget mer att berätta. Eller jo! Måste ju meddela att min bok är i layoutningsprocessen och jag debuterar med poesi i maj. Mer kan jag inte säga för jag blir så darrig i hjärnan och händerna och magen och hjärtat och bäckenbotten. 

Vi ses när vi ses! *












(*Det finns en jettebra barnbok som heter så, läs den vetja.) 

Visualiseringsoviljan

Årets jul har varit riktigt trevlig. I jämförelse med förra året när jag befann mig i bebisångest-träsk har den varit superb. Fantastisk. Underbar. 

Det värsta jag vet just nu är att läsa bloggares årsresuméer och visionboards för framtiden. Dock älskar jag att gotta mig i småsaker som irriterar mig och kan således inte låta bli att läsa. och störa mig. Det är ett friskhetstecken tror jag. Ett tecken på att livet för tillfället är så gött att jag t.o.m har överlopps energi för att bli upprörd över obetydliga ting. 

Anledningen till att jag stör mig är väl för att jag själv spenderar ohälsosamt mycket tid på att blicka bakåt, samt katastroftänka sönder framtiden. 

Kanske vill jag inte få mitt oglamourösa liv att framstå som sådant med hjälp av pluttenuttiga foton och fyndiga texter som ramar in den där ytligheten jag helst vill undvika. 

Kanske är jag avundsjuk för att jag inte kan visualisera några specifika mål och drömmar för min egen framtid. 

Eller bara smärtsamt medveten om att hur mycket jag än planerar så kan jag aldrig veta vad som mitt i allt kommer att serveras av Lifvet självt. 

Det enda jag önskar är att alla ska få vara friska och att ingen ska dö nästa år och det har jag ändå ingen makt över.


(En vår i Paris skulle väl inte vara helt fel, men helt okej om den uteblir)

Herregud vad patetisk jag låter.

Gott nytt år! 

Varning: Denna text kommer av sluta uppkrupen i mitt anus.

De senaste veckorna har mycket av min vakna tid gått åt till att följa med #metoo och #dammenbrister. Vittnesmål, mediabevakning, kommentarer osv. Gamla traumor har triggats igång. Jag har haft svårt att fokusera på något utöver mig själv. Ens tänka, prata, andas. 

Tills för tre dagar sedan:

Jag har fått mitt livs första riktigt besvärliga hemorrojd.


Den har fått mig att flytta fokus från mitt eget inre till.. ja, ett snäppet ännu djupare inre.

Herregud vad jag hellre föder trillingar vaginalt, går till tandläkaren frivilligt, amputerar en tå utan bedövning.

Det svider och skaver och värker och kliar så in i helvete.

Ungefär som när man läser vissa kommentarer på Yles hemsidor angående den bristande dammen.

"Inte alla män", 
"Kvinnor måste lära sig säga ifrån", 
"Ska man inte få flörta med en kvinna nu mera!?", 
"Jag har aldrig sett nåt, de flesta överdriver nog sina berättelser", 
"Män har av naturen en starkare sexdrift, det kan inte hjälpas", 
"Kvinnor tafsar också!" 
är envisa, skavande hemorrojder i mina och många andras ögon. Kan någon smart vetenskapsman (kvinna!) uppfinna någon slags salva eller något stolpiller som kan bota oförmågan att vilja/kunna förstå som finns hos dessa människor? 


Dammen brast, så ock mitt rövhål,
Amen.

Aluminium 365

Hej, här var det hundra år sedan vi sågs. 
Bollar skola, familjeliv och inre frid med varierad framgång.


Vår familj har utökats med fyra ukulelen (ukuleles? ukulelisar?) Det är så roligt att mina fingrar närmar sig en gräns av blåsor och blod.



Jag har blivit kär i aluminiumplåt. Tänkte göra trehundrasextiofem grafiska tryck i denna stil:

Two down, trehundrasextiotre to go. 




Has ta 
  
lavista 

bej

        bi

Det var en gång en fredag

Sitter vid köksbordet med en skål ostbågar. Två barn står i givakt och tjuvkikar på vad jag skriver. Det är mina barn. Sonen anser att mitt typsnitt är tråkigt och vill att jag ska byta. Det tänker jag inte göra. Han fortsätter att tjata, jag håller på att bli irriterad. 
Dottern vill att jag ska skriva något om henne, men hon vet inte vad och släpper en liten prutt i smyg. Den luktar lite.

Sonen tjatar och tafsar på datorns tangenter. NEJ säger jag. 
Jag trivs med helvetica. Jag.tänker.inte.byta.


Åhå. Nu bytte datorn typsnitt av sig själv. Kanske kan sonen kommunicera med elektronik med hjälp av hjärnvågor eller något? JAJA, vi byter väl då!!!!!!


Far är rar sitter i vardagsrummet och kollar på den första fredagsfinalen i Idol. Han föredrar popcorn.

När sonen inte tjatar om typsnitt är det textens storlek han är missnöjd med. Är det här bättre? Jo, nu är han äntligen nöjd...


(veckans skolprojekt)

Sonen säger att denna bild inte alls passar in i sammanhanget och tycker att vi ska välja en annan, men det tänker jag f-n i mig inte göra, han får starta en egen blogg!



cdgfcnjy mdkuyhm ihgff fgg
g g hh h h 


h: trött mor och sällskapssjuka barn

å
hjhufkofyioxyuidyu6y9i69iy96y9yih9yiotyiokryokhlfgkohkiej

Kvalitetsmänniskan

Jag undkom icke sjukdom trots ihärdig ingefärakonsumtion. När jag skulle på mitt första riktiga yoga-pass slog den jäveln till med full kraft och jag har hostat och snörvlat sedan dess (alltså en vecka för att vara exakt). 

För att muntra upp mig själv har jag tittat mycket på stand-up med feministiska undertoner. Så förutom att jag känner mig snorig och eländig vill jag nu likt alla andra nyfrälsta feminister också skilja mig och eventuellt inleda ett lesbiskt förhållande.

Sedan sansade jag mig och landade på: Tänker.inte.tvätta.en.enda.kalsong.till.i.mitt.liv.









"Åh, lifvet, vart bär du av med mig?"




Nu ska jag återgå till att fördjupa mig i en otroligt viktig konstnärlig och samhällskritisk process i min lilla ateljé. 
Mitt bidrag till samhället och världen är enormt. 
Jag är en människa av ytterst hög kvalitet.


Hejåhå

Snorigt Måndagsbarn

Inleder min andra vecka som studerande med att vara hemma med sjukt barn. Har ägnat förmiddagen åt att sammanfatta mitt konstnärliga arbete och min framtid på en A4:a, samt ringa Arbis 17 gånger (tutar bara upptaget) och brottas med alla småbarnsdagis-föräldrars mardröm: Päikky.
Däremellan har jag druckit en kopp ingefära-vitlöks té (TÄNKER INTE BLI SJUK!!) och kastat ett getöga på det sjuka barnet som sitter och utvecklar gamnacke med hjälp av sin surfplatta. 




Imorgon hoppas jag på att få återvända hit:





Har inte ännu hunnit boa in mig riktigt ordentligt, men min nya ateljéplats är betydligt större än den lilla kvadratmetern jag hade första året.
De flesta har stuckit till Tyskland på studieresa så det lär vara ganska ensamt i skolan hela veckan, men ändå, shit vad jag njuter av att vara tillbaka. Färdiglagad lunch varje dag + att jag för några timmar slipper ha hjärtat i halsgropen när en ettåring utför akrobatiska konster på en stereohögtalare = lottovinst för min mentala hälsa.


Nu ska jag dock gå och hämta den lille DJ:n på dagis,

tjohej!

Sommar summarum och psykosomatiska symptom

Sommaren är slut, barnen är tillbaka i skolan, nu är det höst osv.

Lö bebb spenderar sin tredje förmiddag utan mammsi på dagis. När han kommer hem ska vi böla ikapp; han p.g.a överstimulering och jag p.g.a blödande modershjärta (som jag hittills trodde att jag inte hade, men tji-pa-tji fick jag).

Näe, inga barn behöver dagis före två års ålder. Eller tre. Men vad göra? Det hjälps inte. Jag måste ut ur detta hus och ingå i ett socialt sammanhang igen innan jag kvävs. 

 Min angstighet och nervositet har bosatt sig i min nacke som vanligt. Har svårt att svälja och är styv som en stelopererad..                             --> injicera lämplig metafor här <--

Nästa vecka återgår jag till mina konststudier. Har sett fram emot det så länge nu att det känns som att luften liksom snart går ur mig. Poff. 

Ska bara smälla lite raketer först (villaavslutning/veneziansk på lördag, tjoho) och fira det lilla åbäkets första födelsedag. Bla bla, tiden går så fort, men det är helt S-J-U-K-T att det gått ett helt år sedan jag vaknade 03:05 av att jag behövde bajsa och två timmar senare hade en varm, fuktig bebisklimp på bröstet. 

Nu ska jag yoga skiten ur ångest-klumpen i nacken och kanske kocka lite lunch.