Leverans från ett ännu icke kollapsat livsområde

Tiden går fort när man har roligt och så vidare.
Solljuset återvänder sakta i år igen. 
I skolan ritar jag snoppar och bebisar och bygger skulpturer i trä. Jag känner mig rätt ofta tillfreds. Så ofta att katastroftänkaren inuti mig börjar undra om något är fel. Allt är väl. (väl?)

Jag håller på att lära mig att det är omöjligt att leverera på alla livsområden samtidigt. Har man en man, tre barn, en hund, studier och ett stort hus måste man låta något av dessa kollapsa. Relationer är viktiga. Även mina studier. Alltså växer det rätt ofta något grönt och illaluktande i handfatet och dammråttorna förökar sig i sann Lars Levi-anda. Ingen kommer på min dödsbädd att tacka mig för att jag ständigt upprätthöll ett skinande rent hem. Eventuellt svärmor då, men man kan inte pleasa alla.























Såhär ser det ut i min ateljé för tillfället. Eller rättare sagt såg ut för ca fyra veckor sedan när jag tog bilden och hade tänkt blogga första gången. Sedan drabbade vinterkräkfeberhostöroninflammationen familjen och jag fick fullt upp med att snytatorkatröstamedicinera och glömde således bort att blogga. Jag var den familjemedlem som kom lindrigast undan. Det känns lite som en lottovinst för mitt immunförsvars-ego.

På lördag ska jag och min andra hälft på fest. Utan barn. Det har nog aldrig hänt. Eller så är det väldigt väldigt väldigt länge sen. Det kan bli kul. Om inte är det också helt okej. Kul känns så överskattat nowadays. Lite trevligt räcker riktigt bra.

Nu har jag inget mer att berätta. Eller jo! Måste ju meddela att min bok är i layoutningsprocessen och jag debuterar med poesi i maj. Mer kan jag inte säga för jag blir så darrig i hjärnan och händerna och magen och hjärtat och bäckenbotten. 

Vi ses när vi ses! *












(*Det finns en jettebra barnbok som heter så, läs den vetja.) 

Visualiseringsoviljan

Årets jul har varit riktigt trevlig. I jämförelse med förra året när jag befann mig i bebisångest-träsk har den varit superb. Fantastisk. Underbar. 

Det värsta jag vet just nu är att läsa bloggares årsresuméer och visionboards för framtiden. Dock älskar jag att gotta mig i småsaker som irriterar mig och kan således inte låta bli att läsa. och störa mig. Det är ett friskhetstecken tror jag. Ett tecken på att livet för tillfället är så gött att jag t.o.m har överlopps energi för att bli upprörd över obetydliga ting. 

Anledningen till att jag stör mig är väl för att jag själv spenderar ohälsosamt mycket tid på att blicka bakåt, samt katastroftänka sönder framtiden. 

Kanske vill jag inte få mitt oglamourösa liv att framstå som sådant med hjälp av pluttenuttiga foton och fyndiga texter som ramar in den där ytligheten jag helst vill undvika. 

Kanske är jag avundsjuk för att jag inte kan visualisera några specifika mål och drömmar för min egen framtid. 

Eller bara smärtsamt medveten om att hur mycket jag än planerar så kan jag aldrig veta vad som mitt i allt kommer att serveras av Lifvet självt. 

Det enda jag önskar är att alla ska få vara friska och att ingen ska dö nästa år och det har jag ändå ingen makt över.


(En vår i Paris skulle väl inte vara helt fel, men helt okej om den uteblir)

Herregud vad patetisk jag låter.

Gott nytt år! 

Varning: Denna text kommer av sluta uppkrupen i mitt anus.

De senaste veckorna har mycket av min vakna tid gått åt till att följa med #metoo och #dammenbrister. Vittnesmål, mediabevakning, kommentarer osv. Gamla traumor har triggats igång. Jag har haft svårt att fokusera på något utöver mig själv. Ens tänka, prata, andas. 

Tills för tre dagar sedan:

Jag har fått mitt livs första riktigt besvärliga hemorrojd.


Den har fått mig att flytta fokus från mitt eget inre till.. ja, ett snäppet ännu djupare inre.

Herregud vad jag hellre föder trillingar vaginalt, går till tandläkaren frivilligt, amputerar en tå utan bedövning.

Det svider och skaver och värker och kliar så in i helvete.

Ungefär som när man läser vissa kommentarer på Yles hemsidor angående den bristande dammen.

"Inte alla män", 
"Kvinnor måste lära sig säga ifrån", 
"Ska man inte få flörta med en kvinna nu mera!?", 
"Jag har aldrig sett nåt, de flesta överdriver nog sina berättelser", 
"Män har av naturen en starkare sexdrift, det kan inte hjälpas", 
"Kvinnor tafsar också!" 
är envisa, skavande hemorrojder i mina och många andras ögon. Kan någon smart vetenskapsman (kvinna!) uppfinna någon slags salva eller något stolpiller som kan bota oförmågan att vilja/kunna förstå som finns hos dessa människor? 


Dammen brast, så ock mitt rövhål,
Amen.

Aluminium 365

Hej, här var det hundra år sedan vi sågs. 
Bollar skola, familjeliv och inre frid med varierad framgång.


Vår familj har utökats med fyra ukulelen (ukuleles? ukulelisar?) Det är så roligt att mina fingrar närmar sig en gräns av blåsor och blod.



Jag har blivit kär i aluminiumplåt. Tänkte göra trehundrasextiofem grafiska tryck i denna stil:

Two down, trehundrasextiotre to go. 




Has ta 
  
lavista 

bej

        bi

Det var en gång en fredag

Sitter vid köksbordet med en skål ostbågar. Två barn står i givakt och tjuvkikar på vad jag skriver. Det är mina barn. Sonen anser att mitt typsnitt är tråkigt och vill att jag ska byta. Det tänker jag inte göra. Han fortsätter att tjata, jag håller på att bli irriterad. 
Dottern vill att jag ska skriva något om henne, men hon vet inte vad och släpper en liten prutt i smyg. Den luktar lite.

Sonen tjatar och tafsar på datorns tangenter. NEJ säger jag. 
Jag trivs med helvetica. Jag.tänker.inte.byta.


Åhå. Nu bytte datorn typsnitt av sig själv. Kanske kan sonen kommunicera med elektronik med hjälp av hjärnvågor eller något? JAJA, vi byter väl då!!!!!!


Far är rar sitter i vardagsrummet och kollar på den första fredagsfinalen i Idol. Han föredrar popcorn.

När sonen inte tjatar om typsnitt är det textens storlek han är missnöjd med. Är det här bättre? Jo, nu är han äntligen nöjd...


(veckans skolprojekt)

Sonen säger att denna bild inte alls passar in i sammanhanget och tycker att vi ska välja en annan, men det tänker jag f-n i mig inte göra, han får starta en egen blogg!



cdgfcnjy mdkuyhm ihgff fgg
g g hh h h 


h: trött mor och sällskapssjuka barn

å
hjhufkofyioxyuidyu6y9i69iy96y9yih9yiotyiokryokhlfgkohkiej

Kvalitetsmänniskan

Jag undkom icke sjukdom trots ihärdig ingefärakonsumtion. När jag skulle på mitt första riktiga yoga-pass slog den jäveln till med full kraft och jag har hostat och snörvlat sedan dess (alltså en vecka för att vara exakt). 

För att muntra upp mig själv har jag tittat mycket på stand-up med feministiska undertoner. Så förutom att jag känner mig snorig och eländig vill jag nu likt alla andra nyfrälsta feminister också skilja mig och eventuellt inleda ett lesbiskt förhållande.

Sedan sansade jag mig och landade på: Tänker.inte.tvätta.en.enda.kalsong.till.i.mitt.liv.









"Åh, lifvet, vart bär du av med mig?"




Nu ska jag återgå till att fördjupa mig i en otroligt viktig konstnärlig och samhällskritisk process i min lilla ateljé. 
Mitt bidrag till samhället och världen är enormt. 
Jag är en människa av ytterst hög kvalitet.


Hejåhå

Snorigt Måndagsbarn

Inleder min andra vecka som studerande med att vara hemma med sjukt barn. Har ägnat förmiddagen åt att sammanfatta mitt konstnärliga arbete och min framtid på en A4:a, samt ringa Arbis 17 gånger (tutar bara upptaget) och brottas med alla småbarnsdagis-föräldrars mardröm: Päikky.
Däremellan har jag druckit en kopp ingefära-vitlöks té (TÄNKER INTE BLI SJUK!!) och kastat ett getöga på det sjuka barnet som sitter och utvecklar gamnacke med hjälp av sin surfplatta. 




Imorgon hoppas jag på att få återvända hit:





Har inte ännu hunnit boa in mig riktigt ordentligt, men min nya ateljéplats är betydligt större än den lilla kvadratmetern jag hade första året.
De flesta har stuckit till Tyskland på studieresa så det lär vara ganska ensamt i skolan hela veckan, men ändå, shit vad jag njuter av att vara tillbaka. Färdiglagad lunch varje dag + att jag för några timmar slipper ha hjärtat i halsgropen när en ettåring utför akrobatiska konster på en stereohögtalare = lottovinst för min mentala hälsa.


Nu ska jag dock gå och hämta den lille DJ:n på dagis,

tjohej!