Nu är min bok ute.
Det är märkligt hur omöjligt det är att skriva något vettigt om det. Jag har försökt i många dagar.
Min hjärna innehåller inte många sammanhängande meningar just nu.
Kanske är det svårt att säga något när man befinner sig mitt i en process. Analysförmågan är kraftigt nedsatt.
Helt lätt för psyket är det ju inte. Jag känner mig nervig och lätt frånvarande mest hela tiden. Försöker påminna mig om att det inte är min själ som recenseras. Det är bara en bok. Pappersark med bokstavskombinationer.
(Som formar ord som formar meningar som formulerades i min själs innersta kammare) Schh!
-Har traditionsenligt plockat en prismapåse full med hundbajs från gräsmattan även denna vår.
-Tvättat barnens vinterkläder.
-Fällt en tår eller två över Avicii. Stackars människa. Fantiserar om att hans död egentligen var iscensatt. Han har rymt från den stressiga musikindustrin, opererat om sitt fejs till oigenkännbarhet och kommer att spendera resten av sitt liv som kamelskötare. Hoppas.
Nu ska jag gå och luncha,
ti-ti-tu.
-Solen sliskar mig i ansiktet så mycket den bara orkar. Ljuset gör mig trött och lite vemodig. Mina känselspröt vrider upp kontrasten så jag får adrenalinpåslag och pulsökning vid ovidkommande plötsliga ljud och snabba rörelser. Jag känner mig som Pinkie pie i My little pony: Helt nervöverväldigad.
-Min poesibok gick i tryck idag. Kanske också en eventuell bidragande faktor till mitt lätt neurotiska beteende.
Om du vill kan du bekanta dig här.
-På tal om böcker: hittade dessa guldkorn på loppis för en tid sedan:
Kan ensamhet vara erotisk? En depression vara sund?
Om titeln på ens bok är "Satsa på ett leende" kunde man som författare kanske bjuda till lite. Kanske.
-Nu ska jag köra fram och tillbaka genom staden för att hämta upp mina avkommor på respektive eftisar och dagis.
Sedan ska jag lägga mig på köksmattan och titta i taket en stund. Brukar bota överhettad hjärna ganska effektivt.
Treflig helg!
Tiden går fort när man har roligt och så vidare.
Solljuset återvänder sakta i år igen.
I skolan ritar jag snoppar och bebisar och bygger skulpturer i trä. Jag känner mig rätt ofta tillfreds. Så ofta att katastroftänkaren inuti mig börjar undra om något är fel. Allt är väl. (väl?)
Jag håller på att lära mig att det är omöjligt att leverera på alla livsområden samtidigt. Har man en man, tre barn, en hund, studier och ett stort hus måste man låta något av dessa kollapsa. Relationer är viktiga. Även mina studier. Alltså växer det rätt ofta något grönt och illaluktande i handfatet och dammråttorna förökar sig i sann Lars Levi-anda. Ingen kommer på min dödsbädd att tacka mig för att jag ständigt upprätthöll ett skinande rent hem. Eventuellt svärmor då, men man kan inte pleasa alla.
Såhär ser det ut i min ateljé för tillfället. Eller rättare sagt såg ut för ca fyra veckor sedan när jag tog bilden och hade tänkt blogga första gången. Sedan drabbade vinterkräkfeberhostöroninflammationen familjen och jag fick fullt upp med att snytatorkatröstamedicinera och glömde således bort att blogga. Jag var den familjemedlem som kom lindrigast undan. Det känns lite som en lottovinst för mitt immunförsvars-ego.
På lördag ska jag och min andra hälft på fest. Utan barn. Det har nog aldrig hänt. Eller så är det väldigt väldigt väldigt länge sen. Det kan bli kul. Om inte är det också helt okej. Kul känns så överskattat nowadays. Lite trevligt räcker riktigt bra.
Nu har jag inget mer att berätta. Eller jo! Måste ju meddela att min bok är i layoutningsprocessen och jag debuterar med poesi i maj. Mer kan jag inte säga för jag blir så darrig i hjärnan och händerna och magen och hjärtat och bäckenbotten.
Vi ses när vi ses! *
(*Det finns en jettebra barnbok som heter så, läs den vetja.)
Årets jul har varit riktigt trevlig. I jämförelse med förra året när jag befann mig i bebisångest-träsk har den varit superb. Fantastisk. Underbar.
Det värsta jag vet just nu är att läsa bloggares årsresuméer och visionboards för framtiden. Dock älskar jag att gotta mig i småsaker som irriterar mig och kan således inte låta bli att läsa. och störa mig. Det är ett friskhetstecken tror jag. Ett tecken på att livet för tillfället är så gött att jag t.o.m har överlopps energi för att bli upprörd över obetydliga ting.
Anledningen till att jag stör mig är väl för att jag själv spenderar ohälsosamt mycket tid på att blicka bakåt, samt katastroftänka sönder framtiden.
Kanske vill jag inte få mitt oglamourösa liv att framstå som sådant med hjälp av pluttenuttiga foton och fyndiga texter som ramar in den där ytligheten jag helst vill undvika.
Kanske är jag avundsjuk för att jag inte kan visualisera några specifika mål och drömmar för min egen framtid.
Eller bara smärtsamt medveten om att hur mycket jag än planerar så kan jag aldrig veta vad som mitt i allt kommer att serveras av Lifvet självt.
Det enda jag önskar är att alla ska få vara friska och att ingen ska dö nästa år och det har jag ändå ingen makt över.
(En vår i Paris skulle väl inte vara helt fel, men helt okej om den uteblir)
Herregud vad patetisk jag låter.
Gott nytt år!
De senaste veckorna har mycket av min vakna tid gått åt till att följa med #metoo och #dammenbrister. Vittnesmål, mediabevakning, kommentarer osv. Gamla traumor har triggats igång. Jag har haft svårt att fokusera på något utöver mig själv. Ens tänka, prata, andas.
Tills för tre dagar sedan:
Jag har fått mitt livs första riktigt besvärliga hemorrojd.
Den har fått mig att flytta fokus från mitt eget inre till.. ja, ett snäppet ännu djupare inre.
Herregud vad jag hellre föder trillingar vaginalt, går till tandläkaren frivilligt, amputerar en tå utan bedövning.
Det svider och skaver och värker och kliar så in i helvete.
Ungefär som när man läser vissa kommentarer på Yles hemsidor angående den bristande dammen.
"Inte alla män",
"Kvinnor måste lära sig säga ifrån",
"Ska man inte få flörta med en kvinna nu mera!?",
"Jag har aldrig sett nåt, de flesta överdriver nog sina berättelser",
"Män har av naturen en starkare sexdrift, det kan inte hjälpas",
"Kvinnor tafsar också!"
är envisa, skavande hemorrojder i mina och många andras ögon. Kan någon smart vetenskapsman (kvinna!) uppfinna någon slags salva eller något stolpiller som kan bota oförmågan att vilja/kunna förstå som finns hos dessa människor?
Dammen brast, så ock mitt rövhål,
Amen.
