Jag står sällan upp för mig själv. Nästan aldrig om jag blir orättvist behandlad. Om någon går före mig i kön till glasskiosken eller jag blir serverad kall potatis på restaurangen är inte jag den som klagar. eller jo, jag klagar som fan. muttrar och gnäller och knäpper offerkoftan febrilt. men inte högljutt. jag gör ingenting konkret eller konstruktivt för att lösa problemet eller på något sätt få upprättelse.
MEN. när jag natten till söndag befinner mig i en sjukt mjuk hotellsäng efter att ha varit på teater, druckit vin och pratkramats med min andra hälft och sett fram emot en god natts sömn (dessutom minus ett bökande spädbarn), men klockan 02:16 vaknar till Dale a tu cuerpo algerna Macarena på hög volym plus körsång och golvvibrationer (vilket jag antar är 2 promilles fylledans) är det något som äntligen aktiveras i mig, något slumrande, som en auto-immun sjukdom, (en trevlig variant) och för en gångs skull ringer jag hotellreceptionen och klagar istället för att ligga och offersucka i sängen (!) (Väktare anlände och oljudet avtog tvärt)
Låter kanske töntigt. men för mig är det stort.
Och även om vi sov uselt var det trevligt att få kramas till punkt och prata utan att censurera för eventuella lyssnande småöron. Att slippa vara behövd och inte vara tvungen att avbryta varken tankar eller toalettbesök under ett dygn gör underverk för både kropp och själ. Halle-lujaa!
Så med mitt stärkta självförtroende ska jag nu ringa till BB i Kokkola och klaga över den där städerskan, som efter min senaste förlossning slamrade med roskisen när jag precis somnat. och sen till den där sura tanten som år 1999 envisades med att jag satt på hennes plats på tåget till Helsingfors, fast jag inte gjorde det (naturligtivs bytte jag plats. vågade inget annat. dessutom pratade hon finska).
Shodiladirittanlej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar