En lördag fylld av restmat, barnrumsrenovering, slemhosta, mikrotupplur, julsånger, diktskrivning och en gnutta tristess närmar sig sitt slut.
Det här senaste konstverket plus Skavlan höll mig vaken lite för länge igår. Blev grymt fascinerad av kvinnan (dålig på namn, speciellt norska) som förlorade nio år av minne i en bilolycka. Sånt man läser om i direkt ur livet i Allas veckotidning eller såg i dåliga amerikanska evighetsserier under 90-talet, men aldrig riktigt trodde på. Alltså jag visste ju att det förekommer, men liksom ändå..inte.
Hur som helst, hon hade nu då lyckats rekonstruera vissa minnen med hjälp av fotografier och genom samtal med släktingar och vänner. Tragiskt nog (och lite komiskt), kom hon ihåg hur man hanterar en iPhone men inte att hon hade en dotter.
Jag började själv fundera på hur mycket av mina minnen som är riktiga och "sanna", skapade av andra, eller ett hopplock av många olika händelser. Hur ett minne kommer att upplevas senare är beroende av så många olika faktorer vilket gör att olika personer minns olika saker av samma händelse osv, ni fattar.
Konklusion: Sluta älta. Gå framåt. Tack Fredrik (och norsk kvinna jag inte minns namnet på, men är för lat för att googla).
(Men alltså nog skulle det vara lite häftigt/sjukt att vakna upp efter en bilolycka och konstatera att man är typ doktor i neuropsykologi men inte ha ett enda minne av att ha gått en utbildning.)
carpe diem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar