Låter ju superenkelt, eller hur? Naturligtvis är det ju inte det. Ältade och vältade och angstade många varv innan jag till slut, men ändå relativt snabbt accepterade läget. Ja, jag är nog lite deprimerad ändå, vare sig jag vill eller inte. Ja, min ångestnivå har nog en längre tid varit ganska hög och konstant och nu kom taket emot.
Detta är tredje gången jag äter medicin mot depression och ångest. Man tycker ju att man skulle ha lärt sig, hittat balansen. Få leva lycklig, depp och ångestfri resten av livet. Tyvärr och tack o lov glömmer man ju hur de mörka känslorna kändes när man varit frisk en längre tid. Varje depression är också annorlunda. Symtomen kan variera och är också relaterade till situationen man befinner sig i just nu. Därför kan det vara svårt att upptäcka dem i tid.
Det som är annorlunda denna gång är att jag agerade mycket snabbare. När jag insjuknade senast, för fyra år sen, hann det gå så långt att jag drabbades av depression med psykotiska inslag. Vilket gjorde att jag inbillade mig ganska skrämmande saker. Som i sin tur gav mig sån enorm ångest att jag inte kunde prata normalt utan medicin, orden hakade upp sig. Rädslan för att falla tillbaka till det är också en orsak till att jag reagerade snabbt denna gång.
Sååå. Nu ska det bli bra. Läkaren jag träffade igår var helt underbart empatisk och kom ihåg mig från tidigare, vilket underlättade enormt. Hon sa att jag kan amma fast jag äter medicinerna och att de inte påverkar bebisen mera än om jag gick på en antibiotikakur. Kom på att det är ju just det depression är, en bakterieinfektion i psyket, typ mykoplasma: Går inte att diagnosticera med blodprov. stora variationer i symtom. kan vara seg och långvarig. kan utvecklas till lunginflammation, vilket man ju faktiskt kan dö av om man inte får behandling. precis som självmord.
Dagens spädbarn:
Adärlejs (annorlunda) låter som något isländskt, ljuvligt metafysiskt tillstånd som hägrar i framtiden. Kanski ir i?
Tjo, la och lite hopp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar